Läs hela det bejublade tal som Magnus Wetterholm i skepnad av Gertrude Stein höll vid invigningen av Ljusstråk samlingsutställning.

Att vara vernissagebesökare är spännande. Spännande, utspännande, ytspännande, med yta och spänning. Spänningen släpper. Sen. Inte nu. Idag, inte igår. En spänning av igår är ingen spänning. Den är ospännande. En ospännande spänning. Rent ut sagt ytlig. Utan yta. Däremot med ytspänning.

I Nora så brygger vi. Vi gör en brygd. En brygd bryggd av spänning och yta. På Bryggeriet. För där, där, där, där brygger vi, inte hit och inte dit, utan här borta, här hit. På ett Bryggeri här och nu, här, här, här brygger vi, det blir nybryggt. Kanske kaffe. Nybryggt kaffe. Eller okaffe. När blir kaffe något okaffe? Det blir något att minnas, något oförglömligt, oglömt i en framtid. Inte dåtid. En framtid av oglömt. Glöm inte det. Glöm inte bort ett vernissage på Bryggeriet. Så vad det sagt och så var det invigt. Vi har vigt en tid så det är invigt. Borta är de oinvigda. Vi är vigda här, vi är vernissagevigda. Så det så. Nu är det invigt. Inte oinvigt. Möjligen för de oinvigda. Här. Här är skönt invigt. Evigt invigt. Så skönt. Nu håller Gertrude Stein tyst. För nu är det invigt. Hurra.