Ljusstråk

Så var det dags för ett jubileum igen [2010]. Vi människor är så stolta när något vi skapat visar sig hålla så pass länge att det finns anledning att fira dess tillkomst. Så nu lyfter vi kristallglasen mot en skir septemberhimmel och förenar oss i ett ystert glädjeskutt över vårt gemensamma projekt, kulturslingan Ljusstråk, som nu går av stapeln för tionde gången. Som vanligt är det den första helgen i september, just innan fåglarna börjar planera för den långa flykten och löven förlora i grönska och spänst. Ljusstråk är sommarens allra sista andetag.

Gensvaret var stort och en fortsättning självklar. Ljusstråk blev också startskottet för en ny anda av samarbete. Helt plötsligt ramlade folk in från skogarna med sina alster. Målare, keramiker, trubadurer, skådespelare och andra som tidigare bara vagt anat varandras existens. Det var lite som ett konstnärligt kosläpp. När vi sprungit av oss det värsta började vi nyfiket nosa på varandra. Nya spännande konstellationer bildades. Och på den vägen är det som man brukar säga.

Att Ljusstråk skulle vara en kulturslinga och inte en traditionell konstrunda ingick i den ursprungliga tanken. Man ville dels bredda det konstnärliga utbudet till att också omfatta teater, dans och musik men också sätta fokus på den unika miljön i den välbevarade och pristyngda trästaden och de intilliggande
byarnas fläkt av gruvdriftens historia.

Nora är en liten kommun och ibland kan det vara en belastning när man ska göra sig hörd bland de stora elefanterna. Det är svårt att möta den stora flod som strömmar ut från exempelvis vår huvudstad.

Och inte sällan också knivigt att begripa sig på den så kallade gränsöverskridande konst som ofta får de stora rubrikerna. Men vi sitter för den skull inte här och lyssnar på väderleksrapporten och virkar grytlappar. Vårt perspektiv är möjligen ett annat men vi gör ovanligt mycket här i Nora och vi gör det många gånger förbannat bra. Uppgiften att vidga konstbegreppet ligger kanske på ett försvinnande fåtal medan vi i de flesta fall ägnar oss åt de mera traditionella formerna av de sköna konsterna. Det är absolut inte samma sak som att vår verksamhet skulle sakna kvalitet eller personlighet.

Det finns något mycket sympatiskt i att bjuda in människor till de privata och små konstrummen. Konceptet med dessa rundor och slingor tar sig förbi den ganska utbredda galleriskräck och åsiktsvånda som vanliga människor kan känna.

En sorts konstens folkrörelse som öppnat för mindre pretentiösa möten mellan utövare och publik.

Ljusstråk har i högsta grad bidragit till att locka en publik som inte bor i regionen.
Det tar tid att etablera sig och vinna trovärdighet men vi kan idag ståta med många långväga besökare. Som dessutom gärna återkommer år efter år, inte sällan med en god vän eller två i släptåg. Ingen marknadsföring i världen slår den gamla mun till mun metoden. Den första helgen i september har också blivit populära hemvändardagar när före detta norabor tar med sig sina nya vänner till sin forna hemort. Noras rykte som kulturstad har också medfört inflyttningar av redan etablerade kulturutövare. Här finns ett stort antal personer vars berömmelse sträcker sig långt bortom 70-skyltarna.

De vackra miljöerna och det småskaligas förutsättning att odla närhet, trivsel och samarbete kan inte nog framhållas.

Här bor trubaduren granne med skulptrisen som jobbar ihop med pianisten som tonsätter en akvarell av en skogsbunden akvarellist. Möjligen är Nora den kulturarbetartätaste kommunen i hela landet. En liten kommun med ett mycket stort kulturliv.

Anders Wallén